Orätt.

Slumpen väljer inte sina möten.
Slumpen gillar inte att planera.
 
Jag vill kalla dig för slumpen, men jag vet att viljan var med så namnet gör dig ganska orätt.
 
Trots att orätt är precis vad det är.

Bara viljan är fri.

Jag vill ta vara på livet och inte kasta bort det, men ändå står jag still i vägkanten och ser alla andra passera mig. En del är beslutsamma. En del är modiga. En del måste. 
 
Jag tittar bakåt på vägen som jag har gått på och som tagit mig dit jag är idag.
 
Jag tittar framåt på vägen som jag kommer att gå på men ännu inte börjat vandra på.
 
Varför står jag still?
Vad är jag rädd för?
Vad är jag rädd om? 
 
Låt risker och tvister vara ämne för slumpen? Nej Tack. 
 
 

Landmina.

Vad har du att vinna?
 
Tider läker, tider tickar.
 
Jag är ditt minfält

Lika olika leka bäst

Här har ingen vaknat. Inte ens jag. Jag somnade aldrig. Tankarna fanns hos dig hela natten. Eller ska jag säga på dig. För jag vet ju inte. Sjutton år är lång tid för den som räknar på fingrarna. 
 
Du var en vän som föll mitt hjärta i smaken. Lika trasig som jag. Lika udda, lika vass, lika skör, likgiltig och bortom all räddning. Tillsammans gjorde vi ingenting för varann men ihop kämpade vi tappert mot dom som var emot oss.
 
Vilka är dom jag pratar om? Jag pratar om barnen som Gud glömde. Som skola inte såg (eller ville se?) Vi hördes för mycket, vi gjorde för lite, vi drömde för stort, för ofta, för kreativt. Vi tog plats på fel ställen vid fel tillfällen och placerades inte helt sällan i hörnorna av alla fyrkantiga rum.
 
Rum som inte var byggda för oss med ramar hängandes på väggarna där ingen fick plats. Vi flöt ut och hamnade på golvet i pölar som alla valde att gå runt för att inte blöta ner fötterna. 
 
Aktade eller för-aktade? Det talades det aldrig högt om men ack så tydligt ändå.
 
Sjutton år är lång tid för den som räknar på fingrarna. 

Min största sorg till ditt förtret

Bottenlös sorg, gränslös lycka eller att befinna sig i landet ingenting. Jag har testat dom flesta världar utan att tycka mig platsa någonstans.
 
Jag har en plats i livet, det vet jag. Jag önskar bara att jag visste hur jag tar mig dit.
 
Eller är det såhär det ska vara? Att livet är en ständigt pågående resa? En resa med tusen destinationer och byar av visdom att besöka, sjöar av kunskap att segla på och djupa hav av känslor att drunkna i? Varför vill man då så desperat hitta hem? Komma i hamn?
 
Och vad kostar biljetten?
 
Välkommen till livet, välkommen hem

....

Inga ord. I'd take another chance, take a fall, take a shot for you. Ingen luft. And I need you like a heart needs a beat, but it's nothin' new. Det finns ingenting jag kan göra. I loved you with a fire red, now it's turning blue. Det finns ingenting jag vill göra. And you say sorry like the angel heaven let me think was you. Det finns ingenting jag tänker göra.
 
It's too late.

Kom mig nära.

När drömmen blir så stark, hans panna så nära och andetagen hörs så tydligt...
 
Då vaknar du. Från allt.

Frihet.

Hon är ingens. Hon är inte någons. Hon är någon.
 
Instängd.  Slängd. Sluten.  Gjuten. Gömd. Glömd.
 
Tar du din frihet förgivet? 

Lite i taget.

Jag har börjat ta tillbaka bitar från det jag dödade. Från allt jag hade ihjäl. Lite i taget släpper jag in musik igen i livet. 
 
Musik finns överallt. Men jag väljer den aldrig. 
 
Idag väljer jag. Korta, små små stunder i taget. Det känns som att släppa en damm och dränka en by.
 
Känns som...
 
Kaos.

Varför.

Varför är det lättare att undra än att låta bli? Varför undrar jag fortfarande?
 
Var är du?
Vad gör du?
Vad ville du?

Årstider.

Jag rör mig inte med årstiderna längre. Ute faller regn, fryser till is, faller snö, smälter ner, grönskar upp, blommar ut och jag står still.
 
Som det hus du övergett för en annan resa.

Igen.

Än en gång sitter jag med förlusten av mig själv i handen.
 
Än en gång förvånad, förundrad, försummad, förstummad, förvirrad.
 
Hur kan jag tappa bort någon så många gånger när jag dagligen går i hennes skor, lever i hennes kläder och andas hennes andetag?

Vinn ditt.

Även om det går som tyngst och alla tvivlar. Låt dem tvivla. Även om folk snackar skit. Låt dem snacka.
 
Håll huvet högt. Högre. Högst.
 
Även om du ramlar. Res dig upp igen. Även om du är ängslig, ensam. Hitta modet.
 
Va stark. Bli Starkare. Starkast.
 
Även om du inte orkar. Finn energi. Även om du inte kan. Försök!
 
Tappa inte respekten. Självrespekten. Livsrespekten.

Mmm.

Mmm.
Mmm.
 

Jag tänker för mycket och kanske vill mera ena stunden än den andra, och jag velar, och tycker lite olika från dag till dag.

Jag vill! Men sen kommer jag på att det skulle jag aldrig klara av, och jag tvivlar på att du skulle klara allt med mig heller. 

 

Men att jag alltid älskar dej. Det ändras inte, det bara är.....


Mamma ♡

Jag är som många andra barn, min mammas lilla unge, trots vuxen ålder.

Min mamma lärde mig att gå, men hon släppte taget om mina rakt uppstäckta armar när hon visste att jag va redo att ta mina första stapplande steg helt själv.

Min mamma lärde mig att hoppa, men släppte taget om mina händer när hon visste att jag kunde hoppa utan att ramla omkull då fötter når mark för att ta fart igen för nästa hopp.

Min mamma har tragglat, tjatat och upprepat men alltid, alltid visat att jag har haft utrymme för egen vilja (och den fanns!)

Jag har blivit äldre, sprungit ut, sprungit bort, skrubbat knän, tagit allt jag ägt och flyttat hemifrån men även om hon har släppt taget om min hand, släpper hon aldrig mig.

Min mamma finns alltid bevakande med i bakgrunden att putta på, hjälpa till, uppmuntra och ibland sträcka ut en varm hjälpande hand och krama med en varm hjälpande famn som hjälper mig upp på fötterna igen när jag ramlat omkrull av misstagen hon visste skulle få mig att falla, men nu är gammal nog att erfara själv.


Mamma är alltid där, ändå finns stunder då jag vill rusa tillbaka i tiden till åldern av 4 år bara för att bli buren av mamma igen, för att ingen annan famn är så trygg som mammas ♡

Jag älskar dej mamma.


I en 2:a någonstans i stan för 10 år sedan....

Jag ställer mig så nära spegeln att mina andetag blir imma mot glaset som försvinner på någon sekund, jag tittar in i mina egna ögon, det märks i blicken att jag inte orkar reagera en gång till, ögonen är blanka, men inte av tårar denna gång, utan av matthet. Bara matthet.
 
Jag hör dörren gå igen, det är du som lämnar vår lägenhet, och för första gången springer jag inte efter dig. Alla orsaker är slut.
 
Jag står kvar, lutar mig framåt och lägger min kroppstyngd emot spegeln och vilar pannan emot den kalla ytan, tystnaden känns lung, nästan sövande.
 
Jag har alltid undrat vad som skulle finnas kvar av mig om du lämnade mig.
 
Nu kan jag äntligen ta reda på det.

En linje med en början, men vart är slutet?

Hur ser gränserna ut mellan enkelt och svårt?

 

Jag har ganska många gånger blivit kallad saker som är dom motsatta.

 

Några har sagt att jag är enkel, lätt och näst intill obrydd. Inte obrydd kanske, men att jag accepterar det mesta som händer, rycker på axlarna och tycker "jaha? aja detta va ju trist, men vad ska jag göra åt det då?" medans andra säger att jag är invecklad, knepig och har svårt att ta saker för vad det är, tänker och känner alledes för mycket i huvet för mitt eget bästa.

 

Så, hur är gränserna?

 

Eller är det "HUR ÄR JAG?" som bör ifrågasättas?

 

Det jag känner tycker jag är väldigt enkelt och mycket praktiskt, jag vinner och finner min nutids lycka i trivsel och välbehag just nu.

 

Känslan (kalla det ett tycke, kärlek, omtanke eller vad ni vill för jag vet inte riktigt) som sitter i mage och hjärta, sitter där den sitter och har ingenting med varken min trivsel eller vardag att göra, den finns inom mig och där behåller jag den. Där älskar jag den och där inne får jag den att hålla tyst, för det finns ingen som helst anledning till att gapa ut den känslan för varken mig själv eller för person denna känsla berör.

 

Så säg om det är det som kallas "svårt" så får det väl va så då. Jag tycker att det är enkelt, bekvämt och förbannat smidigt.

 

Jag är dessutom rätt säker på att den jag känner för vet om att den är min svaghet och kan ta fram allt i mig om den bara vill.

 

Så det "riktiga" svaret kanske just är det; om bara du vill?

 

Kanske.

 

Men och andra sidan, vad sjutton vet jag om det?? Jag freestylar bara här.


Vissna blad.

Jag är egentligen lika mjukt som ett barn. Du skulle kunna märka det om du kunde se skillnaden på arg och ledsen, och inte dömma mig för fort. Det är dina hårda ord som får mej att byta identitet, kallna, stänga av och stänga ut.
 
Jag vill bestämma min dag och du kanske tror att du vet vad jag tänker om dig, men så är det inte, man kan inte hata en annan människa, man kan bara hata det människan gör, och gör du fel så hatar jag aldrig dig, utan det du just gjorde. 
 
Du lyssnar men hör inte och jag drömmer om djupare vatten än så, så jag kan likna en känslolös fasad i en tom och öde stad som ett träd med vissna blad - ja. Men jag är mjuk som ett barn om man ser mig ut och in för mitt skal är bara skinn och precis lika varm som din kind.
 
Det är svårt att se förbi ibland men det går.

Skitsamma.

Det här med skitsamma. Hur många gånger har du tillslut tänkt samma tankar så många gånger om och om igen att din ända åskit och svar på allting blir "skitsamma" Fast det egentligen inte är så. Inte ens lite. Inte ens i närheten.
 
Men du orkar inte mera?
 
Finns det inget slut så skapar man sig ett.

Grattis.

Jag mår i överlag ganska bra. Inte helt 100, men helt ok -och jag har bara mig själv att tacka, önskar bara att jag hade släppt allt för 10 år sen redan. Hade tjänat på det, och kanske till och med varit lyckligare än vad jag är idag. Inte för att det är fel på min lycka nu, absolut inte! Men man kan aldrig bli för lycklig.

 

Så kanske, kanske hade saker varit till det bätte, det är det ingen som vet, och kommer aldrig få veta det heller - Men det är ju så livet funkar. Det är lätt att vara klok i efterhand.

 

Men det är sant att man lär sig av misstagen, och jag låter livet lungt och stilla byggas upp igen, det är många bitar som skall tillbaka på plats för att fylla ut, men det är det värt, även om det ska ta mig "jävla" 100 år.

 

Jag vet hur det är att förlora något man verkligen vill ha för att man är dum nog att vägra låta någon annan ta det som man en gång hade, men absolut inte vill ha igen, men tar tillbaka bara för att man vet att man kan och har möjligheten till det - Som ett barn med två-års-trots ungefär. Tänk sandlåda.

 

Inte moget betende för fem öre och man går dessutom personligt i back. Man drabbas nämligen av lika mycket bitterhet som man orsakar.

 

Well. Mitt liv är rätt enkelt, simpelt och jävligt okomplicerat nu med vissa inslag av smått kaos och sinnesförvirringar och hysteriska utbrott på småsaker som enkelt går att lösa, med tre endla ord "det löser sig" - Så jag trivs nog som det är. Som jag är.

 

Grattis världen.


Tankar i ord.

Jag väntar på bättre tider och grubblar på obetydliga ting, jag tänker allt för mycker på ovesentliga saker och tycker mig ibland känna att allt är för svårt och att jag helst av allt bara vill vända om igen och springa tillbaka i tiden då jag kände mig trygg.

 

Jag är rädd för framtiden och vägen dit, ändå har jag klarat mig själv såhär långt och känslan av att det inte är så många hinder kvar på min resa så finns ändå oron om besvikelse i bakhuvet.

 

Jag vill helt enkelt inte veta vad som väntar på mig bakom hörnet, jag vill leva som då, som tidigare, som den jag va förr - men fortfarande vill jag bli den jag kommer att bli.

 

Detta är mina tankar och min totala förvirring.


Throwback.

Man tappar bort och glömmer hur kroppen och hjärtat reagera vid första mötet med någon, men inatt vakna jag av att känna samma sak, rycktes liksom bara upp ur sömnen med en avsmak av honom långt bak i huvet och kände allt från början till slut på en hundra dels sekund, samtidigt som det var en läskig känsla och reaktionen blev chokartad, så kände jag ändå värmen i magen...

 

Hur kan kroppen komma ihåg en sån känsla år efter att det inträffade??

 

Vill jag ens veta?


Kompass

Hur? HUR kan man vara förvirrad och sakna, men samtidigt vara lättad över att slippa allt och må skitbra. Hur går det ihop? Det är komplicerat. Men vad begär jag då egentligen som ger mig in på komplicerade vägar - Jag behöver en terrängcykel, hjälm och knäskydd... (och en karta och kompass vore inte heller helt fel) Nåja..

 

Om man går i motvind för att vilja uppnå nya mål, känns det ibland lättare att ge upp och vända om och återgå tillbaka hem i medvind, men om man håller ut kan man lämna allt gammalt bakom sig och upptäcka lyckan med att våga kämpa sig mot sitt mål, även om man får gå i motvind hela vägen fram, stanna för att samla nya krafter, ramla om och och om igen för att resa sig så väl framme är det oftast helt vindstilla! Det är bättre än att stanna i stormvarning.


Som alltid.

It's not easy, just one more try. I am sorry, please take your time.

 

Jag bryr mig inte allt för mycket, men det vore inte helt fel om du kunde förstå mig. Men det gör du inte -och du kommer förmodligen aldrig att göra det heller.

 

Vi är på tok för olika för att kunna förstå varann. Vi är raka motsatsen. Norr. Söder. Jag vill säga ensam är stark, men ensam är bara ensam. Punkt.

 

Du frågar och jag svarar dig inte. Man inser saker när allt lagt sig stilla, stilla. Men oj vad du betyder massor iallafall.

 

 Nu lika mycket som då. Som alltid.


Var dag.

Jag är inte perfekt. Jag är bara jag. Dra tillbaka tiden! Då. Jag. Här! Nu är allt bara blött, kallt och tråkigt.

Jag är så trött på tröttna, less på att lessna - Jag vill ju innest inne? Eller?


RSS 2.0